Jag blev så upptagen av kursens upplägg att jag inte riktigt hann med att säga något om första veckans studier. Som vanligt har det varit mycket egen läsning, och trots att jag läst mycket i förväg har jag suttit en hel del tid med böckerna.

Vi har haft ett antal föreläsningar med ett antal lärare, föreläsningarna har varit bra, men som vanligt är på högskolan överlappar de kurslitteraturen en del. Visserligen kan detta vara bra eftersom man då vet vad lärarna anser vara viktigast i böckerna, men det är också tråkigt eftersom det tar extra tid.

Det bästa jag lärde mig den här veckan var att varje dag ställa fråga ”Vad har du lärt dig idag?” till mig själv. Svaret på denna fråga lägger jag löpande upp här på sidan, och ni kan se det i fetstil längst ned i högerkolumnen.

Vi hade en uppgift första veckan, den var trevlig att skriva och gav mig personligen en resa nedför minnenas aveny. Det var nästan 20 år sedan jag gick i gymnasiet, och jag tänker inte på den tiden varje dag, men det är kul att återuppleva den tiden ibland. Uppgiften gick ut på att beskriva en lärare som man minns, uppgiften var fri och skulle resultera i ungefär en A4 text.

Första dagen

När sommarlovet slutade 1990 kände jag mig otroligt osäker när jag skulle gå till skolan. När jag, i början av sommaren, slutat nionde klass bodde jag hos min mamma i Stockholm, men under sommaren bestämdes det att jag skulle flytta till min pappa i Kalmar.

Jag hade kommit in på Drift och underhåll på Lars Kaggskolan, och när jag var på väg dit första dagen var jag rädd. Jag kände ingen, hittade inte i staden och hade aldrig ens sett skolan jag skulle börja i. Jag visste sedan tidigare att de som var jämngamla med mig inte gillade stockholmare, flera gånger när jag försökt ta kontakt med infödingarna hade jag blivit hånad och till och med hamnat i slagsmål.

När jag kom till klassrummet där uppropet skulle hållas  var jag tidig, det var bara jag och en kille till där. Vi hälsade lite tyst på varandra, men sa inte mycket. Efterhand började fler av våra nya klasskamrater komma, aldrig har väl en grupp tonårspojkar sett så sammanbitna och oroliga ut. En minut innan utsatt tid dök vår nya klassföreståndare upp.

Tony som han hette var en man i 45-årsåldern, han var helt kal på huvudet, men hade kammat håret han hade på sidorna över flinten i ett fåfängt försök att dölja den. När han gick igenom hopen av elever kunde man känna hans svettlukt. Ett fniss gick genom eleverna, och stämningen blev genast mer uppsluppen. När alla kommit in i klassrummet och Tony stod framme vid katedern kunde vi tydligt se hans svettringar under armarna. De var stora och blöta, men inte nog med det, dessutom kunde man tydligt se hur det var flera olika lager av svett som torkat in. Så småningom lärde vi oss att se hur många dagar han hade haft en skjorta genom att titta på den. Redan då den första dagen gjorde Tony att vi i klassen kom närmare varandra, vi hade hittat någon att driva med tillsammans. Inget för människor närmare varandra på samma sätt som någon man gemensamt kan håna och se ner på.

Året som kom

Det tog inte många dagar innan alla i klassen, mot alla odds, älskade att ha Tony som lärare. Förutom att vara vår klassföreståndare hade vi Tony som ämneslärare i elteknik. Första lektionstimmen vi skulle ha honom kom han med ett helt lass med böcker och la upp dem på katedern. Han sa till oss att vi kunde ta böcker om vi ville, men att han ändå inte tänkte följa dem. Istället delade han ut kopior av handskrivna papper i början på varje lektion, handstilen var en pina och inte helt sällan var det överstrykningar och ändringar i papprena som gjorde det ännu mer svårtläst. Så småningom lärde vi oss läsa Tonys handstil och att tyda alla hans språkliga egenheter. Det tog inte lång tid innan vi lärde oss att Tony var helt otrolig, han kunde allt om sitt ämne. Han kunde stå längst fram och förklara samtidigt som han ritade på tavlan så dammet yrde. Om det var någon som inte förstod och frågde vände han sig mot den eleven, och stirrade på honom. Sedan blundade han två sekunder innan han vände sig och suddade tavlan så han skulle få mer plats. Innan han började stod han och gungade lite sedan satte han igång och förklara igen. Den här gången förklarade han ur ett helt annat perspektiv. Tony skulle antagligen kunnat förklara elteknik med alla dess lagar och tillämpningar för vem som helst. Trots att det gick undan såg Tony alltid till att ha alla med sig, och jag vet inte om att en enda elev någonsin hade underkänt på de prov i elteknik vi fick under tiden vi hade Tony som lärare.

Fortsättningen

Vi hade bara Tony ett år innan han slutade sin tjänst. På avslutningsdagen fick han en present från klassen, duschkräm, shampo och deodorant. Jag tror det var med blandade känslor han tog emot gåvan.

I tvån fick vi en ny lärare i el-teknik som var mer inställd på att följa böckerna. Snabbt insåg både vår nya lärare och klassen själva att vi faktiskt redan lärt oss i stort sett allt som ingick i kursens andra år.

Jag har ändrat namnet på läraren, eftersom jag inte vill lägga ut någons namn utan att ha fått tillstånd av den personen.

Dela med: